TRE AV FYRA BARN ÖVERLEVER CANCER.
DET KAN BLI FLER, OM VI ÄR MÅNGA SOM HJÄLPS ÅT.

”Trots allt det jobbiga vi gått igenom har vi kunnat se ljust på framtiden.” 
JENNIFER, MAMMA TILL MELEA

MELEA insjuknade i Leukemi strax innan hon fyllde två år. Sedan dess har hon gått igenom behandlingar med cytostatika, hon har drabbats av svåra infek¬tioner, varit förlamad, haft svårt att gå, tappat håret, varit allmänt påverkad och svullen av mediciner. Nu har hon nyss fyllt fyra och är så gott som frisk. Hon är i sluttampen av sin behandling, vilket innebär att hon äter tabletter i ett halvår till.

Livet känns nästan normalt nu

Melea är väldigt pratglad och positiv som person. Hon tycker om att måla, pyssla och leka med dockor. I vintras fick Melea äntligen börja förskolan som hon hade sett fram emot, och där tycker hon att det är jätteroligt att leka med alla kompisar och speciellt att gunga. ”Livet känns nästan normalt nu”, säger mamma Jennifer.

Familjen har lyckats se ljust på framtiden

Jennifer ser tillbaka på sjukdomstiden och säger att hon, trots att det varit väldigt, väldigt jobbigt under perioder, känt en inre frid. Det är inte lätt att se sitt barn lida, till exempel efter alla cytostatikabehandlingar. Och sjukdomen påverkade även familjen på många sätt. Det var svårt att aldrig kunna planera något som familj och att periodvis vara åtskilda från varandra. Men trots svårigheterna har Jennifer och hennes familj lyckats se ljust på framtiden. 

Tacksam för all hjälp

”Vi har lärt känna nya vänner under den här tiden. När allt var som job¬bigast så ringde många och erbjöd sig att hjälpa till. Vi fick bland annat hjälp med att laga mat och städa. Det var sådana praktiska saker som var så skönt att slippa tänka på.” 
Jennifer betonar hur tacksam hon är för all hjälp familjen fått från vänner och från sjukvården. Hon berättar också hur starkt hon känner för alla de barn och familjer som de lärt känna på avdelningen, som varit i samma situation som de själva. ”Man önskar så innerligt att den fjärde stolen aldrig skulle behöva stå tom!”

Barn är bra på att leva i nuet

Idag har Melea fått tillbaka full rörlighet. Hon har verkligen kämpat och stått i. ”Hon har erfarenheter som en fyraåring inte ska behöva ha, men barn är så bra på att bearbeta saker direkt och att leva i nuet – där har vi vuxna verkligen något att lära.”

”Läkarna trodde inte att Linnea skulle överleva.” 
JOHAN, PAPPA TILL LINNEA

LINNEA föddes med cancerformen neuroblastom och inledde sin extremt tuffa behandling bara fem dagar gammal. Under en period såg det mörkt ut, läkarna trodde inte att hon skulle klara sig. Men Linnea är en kämpe och familjen hade tur. Pappa Johan och mamma Kristin fick till slut hem sin dotter från sjukhuset, levande. 

Andra problem tog vid

Den vardag som följde var dock inte lätt; Linnea kunde inte äta och hon kräktes cirka fyrtio gånger om dagen under långa perioder. Kristin och Johan var ständigt rädda att hon skulle kräkas och kvävas i sömnen, de turades om att sova. ”När Linnea var fyra år kräktes hon inte så mycket längre, men tog vi fram mat började hon ändå att gråta”, förklarar pappa Johan. Det första Linnea kunde äta, när hon var drygt tre år, var ett riskorn delat i fem delar. 

Kämparandan sitter i

En annan komplikation efter cancern är att muskulaturen i benen inte utvecklats normalt, en följd av att tumören tryckt mot nerver som går ner i benen. Det innebär att Linnea har stödskenor, så kallade ortoser (de är inte med på bilden). Hon kan inte springa, och det är hon ledsen för, men hon kan gå, simma, rida, cykla, åka slalom och göra allt möjligt annat. 

”För en tid sedan cyklade hon en och en halv mil tillsammans med mig”, berättar Johan. ”Hon var så trött att hon höll på att börja gråta, men hon ville inte ge upp förrän vi var framme. Är man en kämpe så är man.”

Idag en sprallig åttaåring

Idag är Linnea åtta år och har nyss börjat andra klass. Hon är glad, sprallig, oblyg och empatisk, och på många sätt som vilken andraklassare som helst. Och så har hon två yngre syskon att busa med. 

”Sedan Norton blev sjuk har jag blivit mycket mer ödmjuk gentemot livet och andra människor.” 
STEFAN, PAPPA TILL NORTON

NORTON var fyra år och undersöktes för en stukad fot när hans leukemi upptäcktes. Det var i april 2008. ”Jag minns när vi väntade på besked om vilken sorts leukemi Norton hade drabbats av, det var nog den värsta tiden i mitt liv”, berättar pappa Stefan. ”Jag kunde inte sova och surfade på Internet och försökte ta reda på allt om leukemi. Vi förstod att det fanns en snäll variant av leukemi där nio av tio överlever, men också en elak form där bara fem av tio klarar sig. Som tur var fick vi beskedet att Norton fått den snälla varianten.”

Allt annat i livet fick stå åt sidan

Sedan var det snabba ryck och behandlingarna satte igång. Det blev mycket tid på sjukhus. Allt annat i livet fick stå åt sidan för det som var viktigast: att Norton skulle bli frisk. 

”Idag mår Norton oförskämt bra”, säger Stefan. ”Vi är otroligt glada att behandlingarna gått så bra som de har gjort. Sedan Norton blev sjuk har jag blivit mycket mer ödmjuk gentemot livet och andra människor. Jag har konfronterats med det faktum att mitt barn kan dö, och jag känner stor tacksamhet till livet.”

Idag är Norton full av energi

Norton är i stort sett samma pigga kille idag som han var innan han blev sjuk. ”Skillnaden är att han är mer bortskämd nu”, skrattar Stefan och förklarar att det är svårt att neka ett allvarligt sjukt barn det han eller hon vill ha. 

Norton har en gränslös fantasi och älskar att leka. Han bygger lego, ritar teckningar, klipper och klistrar, tittar på TV och läser serietidningar. Superhjältar är en viktig del i hans liv. Norton fyllde nyss sex år och har börjat sexårsverksamheten i skolan i höst, något som han sett fram emot och är stolt över.

”Victor kämpade. Det tänker jag också göra.” 
SOFIE, MAMMA TILL VICTOR

VICTOR var ett år och sju månader när sjukdomen neuroblastom tog hans liv. ”Han var bara ett och ett halvt år, men han hade en stark personlighet och spred glädje omkring sig”, berättar mamma Sofie. "Trots atthan var sjuk, var han så full av liv. Han älskade att läsa böcker, dansa, lyssna på musik, leka med vatten och att åka omkring på sin lilla motor¬cykel – när han inte fick lämna sjukhuset, gick vi ner i kulverten så att han kunde köra omkring där.” 

Från hopp till förtvivlan till handling

I åtta månader kämpade han och läkarna mot cancern, men till sist fanns inget mer att göra. Sofie hade hela tiden känt sig hoppfull och trott att Victor skulle bli frisk, men när hon insåg att han inte skulle bli det, övergick hoppet i förtvivlan. Sedan övergick förtvivlan i handling. 

Har samlat in 300 000 kr

Sofie och Victors pappa Peter vill göra allt de kan för att hjälpa andra familjer som drabbas av barncancer och som är i samma situation som de varit i. Sedan Victor dog har de samlat in över 300 000 kronor till Barncancerfonden, via en egen insamling som de startat på barncancerfonden.se. 

”Något gott måste komma ur det som hänt. Victor kämpade in i det sista. Det tänker jag också göra.” säger Sofie. Jämte sorgen finns kraft och mod. Idag har dessutom Sofie och Peter en liten dotter att glädjas åt. Om du vill kan du läsa mer om Victor och Sofie på hennes blogg: www.denstarkastestjarnan.blogg.se.

Tänk dig en värld där barncancer inte är något att oroa sig för. Du kan hjälpa oss att komma närmare visionen. 

Ge en gåva till Barncancerfondens arbete

Läs mer om jobb vi gjort på Customersonly